Murrayska samlingarnas och släktfondens tillkomst
Djursholm i januari 1923
Robert Murray
Då min far den 5 maj 1847 avled, efterlämnade han bland annat stora kistor, fyllda med manuskript, dels rörande affärer (flertalet), dels uppsatser i diverse ämnen, publicerade i tidningen ”Journalen” m.fl., samt dessutom en hel del brev från syskonen och andra personer. Min mor hade i orört skick förvarat dessa dokument hela sitt liv. Då hon den 26 augusti 1869 dog, var min bror trångbodd, jag student i Uppsala, boende i en studentkammare, varför svårighet att förvara dessa skrymmande kistor för oss båda uppstod. Min bror beslöt då att utsortera större delen av affärspapperen, endast bibehållande ett fåtal, såsom kopior av min fars egna brev, jämte papper avseende släktförhållanden m.m. De befintliga breven från min fars syskon, jämte ett fåtal andra släktbrev, blevo sålunda av honom uttagna och utgöra grundstommen till släktkorrespondensen.
Då min farfar anatomie professor Adolf Murray avled, innehade han, såsom av flera uppgifter framgår, utom egna brev även en hel del av broderns, professor Johann Andreas Murrays, efterlämnade papper, vilka vid Adolf Murrays den 5 maj 1803 inträffade frånfälle övergingo i svågerns, bibliotekarie Pehr Fabian Aurivillii, vård och säkert av honom omsorgsfullt bevarades. Av dessa papper har jag sedan återförvärvat en del, dels såsom gåva av ingenjör W. E. Aurivillius, hos vilken större delen hamnat, dels genom köp – och detta ej ett fåtal – då samlingen, på för mig obekant sätt, kommit i allmänna marknaden. En del av Johan Andreas Murrays efterlämnade papper, så t.ex. korrespondensen med Linné, har hamnat i Uppsala universitetsbibliotek genom gåva av professor Olof Hammarsten, som ärvt dessa brev, enligt på annat ställe gjort meddelande, efter sin svärfar professor Olof Glas, vilken senare – enligt Hammarstens uppgift – såsom läkarearvode erhållit breven av den bekante Gabriel Marklin, ”storsamlaren”. På vad sätt denne åter blivit ägare av breven, var för Hammasten liksom för mig en gåta, till dess ingenjör Aurivillius upplyste, att Marklin varit informator i P. F. Aurivillii hus. Att den samvetsgranne Aurivillius, som förvarade breven men omöjligt kunde anse sig såsom ägare av desamma, då professor Adolf Murrays rättsinnehavare voro i livet, skulle skänkt informatorn eller någon annan så dyrbara papper som Linnés brev – är otänkbart, och tanken på en glömska av rättsinnehavarna nära liggande, illustrerande den gamla satsen: ”habent sua fata libelli.” Alltnog, dessa linnéanska brev ha kommit i gott förvar. Var de övriga hamnat, torde väl bli en olösbar gåta, med undantag av dem jag av ingenjör Aurivillius lyckats förvärva.
En annan del av den gamla släktkorrespondensen kom i min brors och slutligen i min ägo på följande sätt. Under ett samtal med generaldirektör N. J. Berlin råkade denne nämna, att han på en resa i Tyskland sammanträffat med en ”förtjusande dame”, en professorska Limpricht, född Murray. Han frågade mig, om jag kände till denna dam, och mitt svar, att släktens tyska medlemmar, sålunda även denna, voro mig fullkomligt obekanta. Han berättade då, sedan han fått veta hennes härstamning från professor Johan Philipp Murray, att Sverige av henne kunde betraktas – som ett andra fädernesland, ett förhållande, varom hon ej hade ringaste aning. Jag lade saken på minnet och kom snart i brevväxling med henne. Huru detta tillgick, vill jag med några ord omnämna, visande hur små tillfälligheter ofta kunna ha värdefulla följder. Min första patient, såsom hudläkare i Stockholm, var en grosshandlare Adler Larsson, vilken många år lidit av ett handeksem och av Malmsten (”påven”) avvisats med domen – ”vill Herrn hellre ha det (eksemet) på tarmarna”. En sådan åsikt var den tiden rådande, och notisen sålunda ej något klander mot Malmsten. Det lyckades mig att befria patienten från hans mångåriga plåga, och blev mitt honorar – en vänskap, som han på många sätt visade mig, bland annat genom gåvan av den i metall utförda 1600-talsbilden av Pehr Brahe. Denne Larsson besökte mig en dag och anhöll, att jag skulle åtfölja honom till artisten Perséus, av vilken han önskade en kopia av ett porträtt – farfaderns, talmannens i bondeståndet vid 1800 års riksdag, och befintligt i en Sörmlandskyrka. Under det han ackorderade om priset m.m. för denna kopia, flög tanken genom min hjärna, att även jag kunde ha ett stort nöje att få en avbildning av släktens stamfar, vars porträtt jag förut funnit i original i Tyska kyrkan. Mitt hem var ordnat och synnerligen vackert, men ej en enda tavla var att upptäcka. Väggarna ropade formligen på en dekoration. Jag ackorderade sålunda även med artisten och hade nöjet se, att han samvetsgrant utförde uppdraget.
Emellertid, så stor glädjen än var över förvärvet, befanns det dock, att en vägg i närheten skrek yttermera värre efter en pendant till gubben stamfar, och då bror George innehade ett porträtt av farfar, sparade jag snart ihop de nödiga medlen för att även av denna få en kopia. Jag hade sålunda nu två porträtt. Hände det så, att min chef vid Ortopediska Institutet, professor Axel Jäderholm, företog en resa till Göttingen. Jag bad honom vid avskedet söka uppleta porträtten av de båda bröderna Murray, som där verkat såsom professorer. Han villfor denna min begäran och uppsökte genast en professor Husemann, som märkvärdigt nog, vid besöket, var sysselsatt med att skriva en biografi över Johann Andreas Murray. Han lovade att göra sitt bästa och gjorde så även, men var bedrövad att, efter många fåfänga försök, nödgas förklara, ”att några porträtter af nämnda professorer ej stod att finna i Göttingen”. Han hade emellertid gjort ett fynd, och detta var, att en avkomling av professor Johann Philipp Murray levde i Greifswald, nämligen en Frau Limpricht, vilken han även godhetsfullt hade tillskrivit, men fått svaret, att hon ej kände till några sådana porträtt. Det dröjde emellertid ej längre än omkring en vecka förrän ett nytt meddelande ingick från henne, förmälande, att hon i sin ”Rumpelkammer” påträffat ett signerat porträtt av Johann Philipp Murray jämte en hel del gamla brev, förvarade i en hittills oöppnad kista. Att ett porträtt, särskilt av Johann Philipp Murray, saknades i Göttingen, förvånade mig på det högsta, då många år förut bror George tillskrivit en träsnidare därstädes att kopiera Johann Philipps bild, om en sådan stod att anträffa, varuti denne uppgav sig ha lyckats och riktigt avlevererat omkring ett dussin kopior av originalet. Då nu emellertid vid ovannämnda tidpunkt något porträtt ej stod att uppspåra, började jag misstänka, att den till min bror levererade bilden var ett falsarium, och anhöll därför om ett fotografi av fyndet i ”Rumpelkammaren”. Då detta fotografi kom i min ägo, befanns träsnittet äkta, och måste sålunda ett annat porträtt ha existerat i Göttingen men på obekant sätt försvunnit. ”Rumpelkammarens” kista hade aldrig varit öppnad på av fru Limpricht känd tid.
En korrespondens begynte nu mellan fru Limpricht och mig och ledde till utvecklingen av familjegalleriet. Genom henne fick jag adressen till fröken Marie Hagemann (avkomling av Johann Andreas Murray), och tillskrev jag även henne. Hennes svar var åtföljt av ett fotografi av Eleonora Murray, född Conradi, Johann Andreas Murrays hustru, ”die so genannte wunderschöne Nora”, som jag verkligen fann så bedårande skön, att jag väl minnes jag för min Maria förklarade, ”att även om jag skulle sälja rocken, skall en kopia af denna ögonfägnad komma i mitt hem”. Kopian utfördes efter fotografien och blev dålig, men den blev n:o 3 i samlingen. Sedan började det stora intresset och med lyckligaste resultat, då endast ett ytterligt fåtal (utom barn) saknas i samlingen. Alltnog, resultatet blev gott.
”Rumpelkammarens” låda levde dock fortfarande i min inbillning, och då Henrik Murray en sommar reste ut såsom maskinist å en ångbåt, överenskom jag med fadern, major Adolf Murray, att han borde besöka Greifswald och titta både på släktingarna och lådan. Hans notiser rörande densamma stimulerade ytterligare min nyfikenhet, och då bror George på sina mångfaldiga resor ej skydde en liten omväg, lovade han mig att besöka Greifswald. Fru Limpricht visade honom då lådan och dess innehåll, men ej nog därmed, hon inbjöd honom även att medtaga vad han önskade av lådans innehåll, allrahelst då större delen av breven voro skrivna på svenska och latin – två språk, vilka hon ej behärskade. Bror George omtalade vid hemkomsten för mig, att han plockat ihop så mycket, han honnêtement och utan att synas alltför girig hade kunnat tillägna sig, vilket allt skedde med det gladaste medgivande av fru Limpricht. Emellertid återstod en del av lådans innehåll, varför bror George företog en ny resa, men denna gång ”sans résultat”. Lusten hade vaknat hos fru Limpricht att samla släktminnen, och ej ett enda papper blev resultatet av resan n:o 2. Emellertid lyckades det mig att få dessa återstående papper sända till Sverige, och jag har där kopierat dem alla.
Då porträttsamlingen tycktes vara avslutad och jag på lång tid ej lyckats förvärva en enda tillökning, kom jag en dag att tänka på, att en samling av biografier, notiser, handlingar, brev m.m. rörande släkten skulle bli en angenäm och nyttig användning på lediga stunder. Tanken hade ej förr vaknat i min hjärna, innan jag rusade ut och köpte en stor kontorsbok – Murrayiana n:o 1, i vilken jag som i en kladd skulle införa de notiser om släkten, jag lyckades förvärva. Själv ägde jag vid denna tid inga andra brev än dem från min Maria. Till min stora, stora sorg hade jag aldrig tänkt på den glädje, man vid framskridna år kan ha av reminiscenser av det förflutna, bevarade i det skrivna ordet. Jag hade till och med förstört min mors rörande brev. Den nu stora brevsamlingen, ej långt ifrån 200-årig, var på den tiden den magrast möjliga. George var ägare till den närmaste släktens minnen, och ville jag naturligen ej tigga mig till dessa brev, som dessutom voro i gott förvar – men det roade mig att även vara ägare till dessa brevs innehåll, och jag bad sålunda att få kopiera dem. Härtill, kan jag säga, användes varje från arbetet ledig stund. Jag skrev långt in på nätterna, och använde dessutom somrarnas fristunder i Lysekil, sittande i det lilla lusthuset, att girigt nedskriva allt vad jag kunde påträffa. Då notiserna inlöpte utan sammanhang, blev allt utan ordning nedskrivet, ungefär som i en affärskladd. På gamla dagar blev det för mig ett nöje att utplocka och registrera samhörigt och att än en gång kopiera breven. Detta för att underlätta bekantskapen med de hädangångna för nya Murrayer.
Då dessa samlingar, porträtt, brev m.m. nått det omfång, att helt säkert få familjer äga något motsvarande, blev jag betänkt på att, för såvitt sådant var möjligt, rädda denna skatt från förskingring. Då för såvitt jag känner, minnena från förfädren på de flesta håll äro sparsamma, oftast obefintliga, frågade jag mig om orsaken härtill och kunde ej utleta annan, än att fördelningen av dessa minnen på barnen vore orsaken till förskingringen. Skulle även barnen ha pietet för desamma, sakna barnbarnen, sorgligt att säga, denna känsla – och minnena gå all världens väg. Jag beslöt därför, att mina barn väl skulle få inneha, men ej äga samlingen – den borde och skulle skänkas till släkten – men behövdes då ett kapital för nödig vård. Ett sådant var min mening söka åstadkomma, men jag var tveksam om beloppets storlek. Ur denna ovisshet hjälptes jag på det vänligaste sätt av min gamle vän apotekaren Axel Murray. Då jag delgav honom mina planer, tycktes detta hjärtligt glädja honom, och förklarade han genast, utan ett ögonblicks betänkande, att han ville deltaga i kapitalets anskaffande. Ögonblickligt hade han ett förslag att framställa, som ordagrant löd på följande sätt: ”Du och jag skänka 10.000 kronor vardera, och skriver jag (Axel M.) i kväll till George, att han gör helt säkert detsamma.” Svaret från George kom per omgående ”jakande och med nöje”, och den sedermera s.k. ”Murrayska släktfonden” innehade 30.000 kronor. Dessutom lovade bror George, som på det gladaste och hjärtligaste sätt omfattade idén, att med ytterligare tillskott ihågkomma samlingen vid sitt frånfälle. Axel Murray lovade mig aldrig något bestämt rörande vidare penninggåva, men hans resonemang var sådant, att jag för min del var fullt förvissad om, att ytterligare bidrag från honom var att förvänta. Min överraskning var därför stor, då jag genom hans måg, kapten Sven von Heijne, per telefon underrättades om Axels frånfälle, och att han dött utan några testamentariska dispositioner. Änkan, den snälla Hilda Murray, lät förfråga sig hos mig, huruvida Axel lovat något ytterligare bidrag. Då jag härpå måste svara nej, var saken sålunda, som det tycktes, förfallen – och det väntade guldet ”ins Blaue hinein” – men så blev ej förhållandet. Händelsevis kom jag vid ordnandet av bror Georges brev att genomläsa ett sådant, daterat Neapel, där Axel Murray med fru samtidigt vistades. Brevet är väl förvarat, men för ögonblicket ej tillgängligt. Dess innehåll, särskilt med avseende på saken ifråga, löd ungefär så: ”Jag kan glädja dig med, att Axel är betänkt på att med ett frikostigt belopp yttermera stärka dina samlingars tillgångar, ehuru du ej ännu får göra detta bekant.” Jag tog genast en avskrift av detta brev och sände densamma till Adolf A:son Murray, som å sin sida frambar papperet till Axels änka genom von Heijne. Hennes svar per omgående – var 25.000 kronor, visande huru gamla brev någon gång kunna ha ett betydande värde. Själv hade jag glömt Neapelbrevets innehåll. Sedermera tillkom ett väsentligt belopp genom bror Georges testamente och genom de tillskott, jag vid ett par tillfällen har kunnat göra.
Då fonden på detta sätt hastigt tillväxte, kunde uppgifterna ökas över samlingarnas förvarande, och var sålunda stiftarnas mening att, med undvikande av alla pensioner, söka gagna uppåtsträvande, fattiga familjemedlemmar, varjämte på det strängaste betonades, att medlens förvaltning i första rummet skall avse största säkerhet – aldrig får bestämmas av lockande räntor. En sådan fonds handhavande kräver naturligen, att de förvaltande aldrig glömma, att utdelandet av fondens medel måste bero på förtjänst (arbetsamhet och hopp om framgång och vidare, och starkt betonat, på – behovet). Fondens medel får ej användas för dem, som själva, även med någon uppoffring, kunna bestrida nödiga utgifter. Liberalitet i detta hänseende är att beröva den fattige, vad honom med rätta tillkommer.
Djursholm i januari 1923
Robert Murray
Avskrift ur ”Släkten Murray i Sverige den 1 januari 1969”